Det är lika bra att erkänna det! I hela mitt musikaliska liv har jag överproducerat. För mycket reverb, ekon, instrument, kanoner, stämmor, ja helt enkelt för mycket av allt. Som en inbakad Calzone med med hela menyn i.
Jag är skyldig. Jag har absolut inget att säga till mitt försvar. Ja förutom att det är rätt roligt med allt det ovan nämda. Problemet är väl att allt detta häftiga lull-lull döljer det viktiga, närhet och direkthet.
Så upp med handen på bröstet Stranger 1, och svär ett heligt löfte:
“Jag ska aldrig mer överproducera. Jag ska våga stå för varje låts kärna och aldrig lägga till något om det samtidigt döljer något annat. Jag ska kritiskt granska mitt behov att lägga till den där harpan eller om det faktiskt behövs både stråkar, orgel och trumpeter på refrängen. Jag ska aldrig överproducera igen.”
Så då var det sagt och lovat. Det känns genast mycket bättre. Återstår bara att genomföra i praktiken.
Vilket några kanske tror är lättare sagt än gjort (dom som känner mig till exempel). Men jag har karaktär, massor med karaktär, hela hav med karaktär faktiskt, jag lovar. Jag kan stå emot orkesterpukor, och klockspel, och långa reverb, och chorus, och distade gitarrer. och massor med stämmor på refrängen och…

|