Nu blir det lite tungt och allvarligt en stund. Det var Stranger 2 som satte mig på spåret härom kvällen. Ämnet handlade om att skriva en dödsmässa, ett requiem.
När jag var ung (ända framt ill 12-års åldern) lyssnade jag uteslutande på klassisk musik. Några av de verk jag uppskattade mest då (och även nu) var requiem. De första jag tänker på är Mozarts och Verdis men det finns fler. Alla tunga puckar som när dom väl har fått fart glider både tungt och långt, men framför allt rakt in i mål.
Nu är jag inte speciellt religiös av mig, så de där tankarna om ransakningen och domens dag berör mig inte mycket. Men inställningen och allvaret, djupet, är intressant. Att hantera ett allvarligt ämne på ett allvarligt sätt. Inte skämta bort det, gömma undan det, gräva ner det eller förminska det.
Och hur ofta gör vi inte det, försöker skämta bort och gömma undan den. Döden. Som om den skulle komma senare för det, eller kanske inte komma alls?
Jag undrar ibland om vi inte lägger ner allför stor tid på försöka undkomma, tid som vi skulle kunna använda till att leva istället . Dricka ett glas vin till. Slöa hela söndagen. Titta på molnen. Älska mer.
Att skriva ett requiem? På allvar! Tanken är kanske inte så dum… Om så bara för att leva livet.
Måste fundera på det.
Sen måste man kanske börja i tid om man ska hinna klart. (Mozart gjorde det inte!). Det lär ju ta en stund.

|