Min bror har någon gång sagt, som kommentar till att man inte blir lycklig av att shoppa, att man visst blir lycklig av att köpa saker. Problemet är inte själva handlingen, att köpa, utan att känslan av lycka går över för snabbt. Vilket i sin tur leder till att måste man shoppa igen för uppnå samma lyckorus. Det ställer höga krav på den privatekonomiska situationen samt leder i längden till ett behov av större boende för att få plats med all den lycka man har samlat på sig genom åren.
Känner att jag måste utveckla tankegången (med risk för att göra ett redan ointressant ämne ännu mer ointressant). Min erfarenhet är att lyckans varaktighet beror också på vad man köper. TIll att börja med står den i någon slags relation till långsiktiga behovet som prylen fyller, men det finns också något irrationellt inslag som inte går att förklara med prylens pris, kvalitet m.m. En slags tillfredställande känsla av att jag har den här prylen, att den är min.
Jag pratar givetvis om min nya gitarr. En svart Telecaster från -96. Köpte den i somras och jag får fortfarande samma pirrande känsla i magen varje gång jag tar fram den. Samma tillfredställelse av att det är min. Sen låter den helt fantastiskt.
En del av min lycka just nu. Som håller i sig.
Så nu vet ni!

|