En egen, lite märklig genre faktiskt, men som jag på något sätt är lite svag för. Det är något med julen som gör mig lite gråtmild och förlåtande, som gör att jag med glädje lyssnar på musik som jag i vanliga fall aldrig skulle stoppa i CD spelaren och som absolut inte finns i min ipod. Någon slags temporär sinnesförvirring måste det vara, för varför lyssnar jag annars med glädje på “Frosty the Snowman”, “I saw mummy kissing Santa Claus” eller “Jingle Bell Rock” bara för att det står december i almanackan.
Och det är dags snart. Dags att börja gräva fram dom där CD skivorna som samlat damm under ett helt år. Som åkt i bakom bokhyllan, eller som ligger längst ner i någon av jullådorna. Dags att låta ögonen tåras över en glögg och Carola som klämmer fram “Nu tändas tusen juleljus”. Som jag sa, temporär sinnesförvirring. Inte mycket att göra åt. Med lyckligtvis går det över. I januari är allt som vanligt igen.
Fast, det finns bra jullåtar också förstås. Som går att lyssna på hela året. “Fairytale of New York” med The Pogues är en sådan. “Last Christmas” med Wham är en annan. Som gör att man kan bära med lite av julen under hela året.

|